Både psykiskt och fysiskt. En 50 timmars vecka, jag jobbar 90%... Jag tog semester en dag för att gå till kuratorn en sista gång. Jag hann dessutom med att städa på makens verkstad, få zonterapi och julhandla en liten skvätt den dagen. Vivvi tid, men full fart. Lediga dagen spenderades med fortsatt julhandel, vilket var supernajs men med en huvudvärk som hållit i sig i snart en vecka och ingen riktig "återhämtning" så är jag rätt slut nu. Jag är i vanliga fall känslig för stress och nu än värre. Bara att se schemat för en sån vecka stressar mig. Ska bli skönt att vara ledig imorgon och göra ingenting, typ. Vi har möblerat om en del, jag är jättenöjd :) Haft tid att ägna oss åt varann, jag och Jimpa vilket blir alltmer sällan känns det som. Vi tänder ljus hos lillfisen som slocknar i ett killevipp i stormen, men ljusen räcker länge. Nä, nu måste jag sova så jag orkar vara ledig imorrn ;)

Nytt bord och matta, soffan beg. Blev bra :)

Till vår lillas viloplats. Den är så fin och den känns "hon". När Lovisa var liten sa hon "mamma jag älskar dig härifrån till månen och rätt ner i sängen" och det är så det känns för lilla M... Kärleken till henne är evig. Hon har gjort djupa spår. Känns bra att det liksom är "klart" nu när stenen är på plats. Nu är det "bara" för oss att acceptera och bearbeta vidare. Men glömmer- det gör vi aldrig.

Förkylningsbaskilusken har hittat mig med :( Jobbar kväll imorgon och hoppas det funkar. I övrigt lunkar vi på framåt den 25e igen. Det innebär en olustkänsla i hela kroppen med inslag av ångest. Du fattas mig så galet mycket lilla fisunge <3 Vi ses i Nangijala och i mina drömmar <3<3<3

För en gammal mormor som inte kommer/ vill släppa taget. Nånsin!! Dop för våra grannars barn, våra barn sjöng även. Samma kyrka, samma präst och "tryggare kan ingen vara" , samma psalm. Samma mormor och samma barnbarn som dyker upp i tanken. Jag hamnade för en stund på en begravning, istället för ett dop. Jag kommer och vill aldrig glömma den finaste gåvan jag fick, som rycktes ifrån oss allt för tidigt. Finaste, goaste Mirandan- du fattas mig!!! I kväll har vi träffats igen, några av oss som var med när jag fick det fruktansvärda beskedet. Det samtalet som INGEN vill ha.

Jimpas kusin med fru och våra grannar, som åkte hem och sen tillbaka för att hämta oss i Tärnsjö. Vi har pratat massor ikväll om vår lilla och M & K' s sin som dog 18 år i en skoterolycka. Man kommer älta tror jag tills man dör för man kommer aldrig över det. Att barn/ barnbarn lämnar in före oss är så satans orättvist. Det blev ett abrupt slut sist i Tärnsjö och vi har träffats igen ikväll, det känns fint och nu snarkar maken högt och lämnar mig sömnlös, nä jag hade nog ändå inte sovit så bra i natt... Men jag har en plan på att förkroppsliga en del av det jag hade med mitt förstfödda barnbarn. Ta hand om er där ute, man vet aldrig vad som händer. <3

Känslosam dag. Ytspänning i ögonen flera gånger idag... Tänker alltid på vår lilla ängel- flera gånger om dagen. Idag har varit extra "saknig". Kommer på nu att det är den 25 och det är såklart förklaringen... Fast hur är det möjligt att kroppen fattar innan jag själv gör det? 3 månader sen idag som det ofattbara, gräsliga inträffade. Har det något samband med min väckning 03.30 imorse? En förunderlig dag detta... Mommo älskar dig i oändlighet fina fisunge <3

Separationer. Speciellt såna som är "slutgiltiga". Jag har ju ännu inte kommit över farmors död fast det är över 20 år sedan. Hur ska jag nånsin komma över mitt barnbarns bortgång? Det är omänskligt, det är det verkligen. Jag jobbar nu på att hela min kropp- så kanske jag får lugn i psyke och själ i samma veva. Dessa vackra dagar hjälper ju till. Har även bokat in mig på gym idag. Jag gillar ju att träna. Det blir ett sätt att avreagera sig på även. Denise och jag har ju även vårt egna sätt att deala med sorgen som känns väldigt tröstande. Via mediala människor. Ja, ni får tycka vad ni vill. Det ger oss tröst och förhoppningar. Jag är så glad och tacksam trots allt att få vara en del i allt detta (med risk för att bli tjatig) och så stolt över hur Denise hanterade det hela. Både då och nu. Hon gör helt rätt i att vara i stallet och göra andra måbrasaker. Ingen vet hur hon har det, inte jag heller. Alla hanterar saken på sitt sätt.

Många som lämnat oss detta år, hoppas nästa blir bättre. Kram till er alla därute som stöttar oss i detta. <3

På dagen som du slöt upp med de andra änglarna. Fortfarande ofattbart, obegripligt. Jag befinner mig i min bubbla, där ska jag tydligen vara. Otroligt att så lång tid gått, för mig står tiden still. Älskade barn kom tillbaka, vi gör vadsomhelst! Ja, det är egoistiskt av mig. Hon har det bra och jag vet ju att hon är med oss men jag vill snosa bebisnacke, "prutta" på mage och även få en kastkräka på hela mig, mysa i soffan... Det fattas mig så ända in i baljan. Jag var till kuratorn i onsdags, hon tycker jag ska gå ner i tid. Jag var envis (första gången, eller inte) och stod på mig- jag testar full tid. Hur länge då, frågade hon. Ja så länge jag orkar, blev mitt svar. Hon tyckte då att vi skulle vända på det och tänka som att om jag hade en vän i min situation- vad hade rådet till henne blivit... Jaja... Att det är så lätt att råda andra, lösa deras problem men inte sina egna. Inte så noga med mig liksom. Men hon sa att jag varit skör länge nu och vi ska undvika långtidssjukskrivning. Ja, valet är inte så svårt då. Hellre 50% ett tag än ligga som ett stök med "in i väggen diagnos" på ett par år kanske. Läkartid på mån! Idag begravs en klasskamrat och barndomskompis, jag skulle vilja vara där men det är inte läge. Jag mäktar inte med det. Jag vet att dom kommer få en jobbig, gräslig, fin och minnesvärd dag och kyrkan kommer bågna. Det kommer vara mycket folk. Stor kram till hans närmaste och det dom går igenom nu. Vi måste ju få in lite glädje också- går inte an att deppa ihop helt ju. Jag har gått ner 4kg sen semestern- den kan sätta spår. Gör plankan utmaningen och tänker liiite på vad jag äter. Att jag börjat jobba och cyklar kors och tvärs genom stan hjälper såklart till också. På helgerna får jag lösare tyglar, det är jag värd ;) Nu ska övervåningen dammsugas och jag duschas innan jag får slappa till.

Jag har jobbat 3 (!) ynka dagar och såg fram emot rutiner, att få nåt gjort och komma ut bland folk. Det jag får är dålig sömn, ångest och en känsla av att tåget kört över mig, backat tillbaka och kört över mig ännu en gång. Tur jag är ledig i helgen, tog semester imorgon och ledigt från skolan för bruttorna för en campinghelg i Kapellskär med dagskryssning på lör. Med goda vänner och några vi inte känner men det blir supertrevligt. Min man fixar med husvagnen och jag är ett stök. Somnade i bilen på väg hem från jobbet- bums i säng när vi kom hem. Vid 18.30 var det möte med Lovisas konfagrupp, vi blev lite sena... Jag går och hjälper mannen nu så jag får somna om igen ;)