Din kropp sade ifrån och du inte orkade mer. 1 år av saknad men även många minnen, minnen som sitter i huvud och kropp men även många fina bilder, filmer och händelser. Vi hann med en del- långt mer än många andra mormödrar hinner med sina barnbarn på en mer normal livstid. Du var mitt första barnbarn precis som jag var min farmor och farfars första. Farmor sa alltid "det är något alldeles särskilt med första barnbarnet". Jo, tack ;)!! Nä men det var nåt speciellt, nåt ogreppbart. Som ett 6e sinne. Jag kände på mig saker som hon ville förmedla- ibland tror jag det var nån sorts telepati. Hur ska man annars förklara att jag gjorde det jag gjorde och som sedan flera av varandra oberoende medium bekräftat på ett eller annat sätt. Vissa av dom vet inte ens vilka vi är. Jag tänker inte försöka omvända nån som är av annan uppfattning än jag och hoppas på samma respekt tillbaka. Idag har jag tänt ljus, gråtit några skvättar (det händer annars med men inte lika ofta som förut och mer "behärskat") Denise, Lovisa och jag var förbi graven men hann inte plantera så Lovisa fick hjälpa oss med det. Det blir en tur efter jobbet och tända ljus och fixa lite.

Skrutt ?

Snart 4v med magras. Det här är det värsta i magåkommaväg jag varit med om. När man inte hinner tugga ur munnen innan man får kuta. Kramper, kallsvettningar, illamående, ont i tarmarna och yrsel. Rådet jag fick var att lägga in mig på infektion ett par dagar. Jag kände att det var bra att börja med husläkaren. Där togs det en snabbsänka och blodsocker. Ett avföringsprov ville dom ha även... För det är ju så lätt- när man vet hur det kan låta/ lukta- när utanför toadörren sitter folk... Som att det inte räckte med det så kommer nån @&%# och rycker i handtaget... Ja det var bara att gilla läget det. Loperamid utskrivet och sjukskriven till 22/2. Bara att hålla tummarna för nu är jag less på all toatid. När man tom tycker en telefontid känns jobbig. Planen är att åka till Bjurs på fre. Då hoppas jag pillren gjort sitt. Jag var kanske inte jättesmart igår, då åt jag 3 pizzaslicar. Trött på att äta tråkig mat och så yr att jag inte kunde stå längre stund. Ja, så fick det bli! Men det var inte så gott som jag tänkt och inte blev den väl emottagen. Ja, men vilken dag som helst nu är det nog bra :)

det är jag det. Inte för att jag har nåt emot att gå ner i vikt men 3 kg sen i söndags- det är skapligt det. Om ni inte vill läsa om "skitprat" så får ni allt sluta nu... Jag började må illa för ca 3 v sen och trodde det var magsjuka på g, men som inte riktigt bröt ut. Insåg ca en v senare att jag var förstoppad. Ja, ja det är väl lugnt... Trodde jag!! Sen blev det Laxoberaldroppar (totalt 36 st uppdelat på flera dagar), inolaxol, vi- siblin, Microlax och Movicol... Höll på med det över en vecka med uselt resultat. Åkte med stora jäntan mfl till Bjurs i torsdags och vi var nästan själva och kombinerade Movicol med Microlax i hopp om mirakel. Det uteblev :( När resten av familjen kom upp på fredagen och alla skulle sova hade jag efterfest på toa med 2 st Microlax som sällis. Jag rullade runt på golvet för att det skulle komma dit det skulle. Lade upp benen på väggen så att jag stod på axlarna... Tänk om nån sett mig ;) Sen ska man vänta en stund- jag somnade där och vaknade väl en halvtimme senare... Inget tillfredsställande hände. Gick argt och lade mig med kläderna på- för säkerhetsskull... Sen blev det fart i allafall- jag fick göra några toabesök på natten, dagen efter och även på söndagen. Bra, tänkte jag- nu är det klart!! Efter att varken kunnat äta eller sova på 2 v... Ack vad jag bedrog mig. Nu började magplågornas storebrorsa! Jag ringde husläkaren och fick då veta att det nog sitter högre upp??! "Du måste fortsätta med Laxoberaldroppar ett tag till, det är som tarmfickor fast avföring- sen ska du hålla dig till samma produkt och inte blanda. Det blir kaos i magen då." Jotack!! Igår drog jag även till med mensvärk- som om det inte räckte med elände. Ett av toabesöken igår gav mig en nära-döden-upplevelse. Jag har aldrig förut varit förstoppad och kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara så här. Lägg dessutom till tröttheten som kommer som ett brev på posten. Om man inte tycker att det räcker så kan man- om man fryser- ta in ved i vedkorgen och lyfta fel så att man skaffar sig en låsning i ryggen. Ja det går bra nu. Om ni har orkat läsa allt så tackar jag för att jag fått gnälla av mig. Akta er för förstoppning och för att frysa. Positivare inlägg kommer- en annan dag. Kram på er!

Efter att mageländet har spökat i över en vecka och sänkt mig (eller nä, så lätt gick det inte. Jag har jobbat och tränat 4ggr förra veckan varav en gång med pt). Jag har varit väldigt trött iaf och som jag förut skrev så lämnar jag nu trötthet, magplågor och oro- framför allt- bakom mig. Ser fram emot att nojja mindre, kanske det gör magen gladare också. I helgen som kommer åker hela familjen annorlunda upp till Bjurs med bonusungar, alla mina egna med hundar och svärsöner och även en kompis till ena svärsonen. Ska bli superskoj!!! Förhoppningsvis blir jag ledig från 11 på tors och åker i så fall med äldsta ungen min upp. Så härligt att få rå om alla och det ger sån sinnesfrid och själaglädje att hjärtat spritter <3 Det bästa är att dom inte kommer undan så långt ;) BRB

Det, mina vänner är stort. Det har inte hänt på länge. Ser fram emot helgen som kommer. Träffa goda vänner i Bjurs och koppla av. Det ger mig distans till mitt "grubblande" och jag känner att jag blir starkare, sakta men säkert. Självklart kommer jag ha mina stunder, jag kommer aldrig glömma vår lilla och vissa dagar är jobbigare än andra. Denna jobbigaste tid på året kommer hamna bakom oss. Julen och 2-års dagen... Gräsligt, riktigt. Vi flydde ju till husvagnen på juldagen och 2-års dagen tillbringades hos Denise och Anton en stund med bildspel och minnen. Vi planerar även för sportlovet då vi åker upp, som det verkar, hela högen. Alla barn med respektive, hundar och hela tjofräset till Bjurs. Det blir supermysigt!! Jag har även en plan för mig själv att jag i februari ska försöka "få lite distans" till det som tynger mig. Det kommer inte bli lätt. Dels har det varit tungt länge- ofta väldigt mysigt och sån kärlek men det var ingen långvarig känsla. Det avbröts av andningsuppehåll, kramper, sjukhusbesök mm. En ständig oro i 2 år nu (jag var orolig även innan förlossningen men det går inte att jämföra med vad som blev). Man vänjer sig liksom vid att vara i det. Jag vet ju att Miranda inte vill att mommo håller på och nojar. Tankarna på Miranda dyker upp hela tiden och jag vill ju egentligen inte att det "försvinner" (det kommer det ju inte göra) men nu när de dyker upp så ligger såklart min oro hos Denise. Hur mår hon? Hon har Anton och jag måste sluta noja!! Det ska ske i februari. Tankar på Miranda ska vara kvar- oron ska bort!! Jag måste skärpa mig, så får det bli. Jag vet att jag kommit en bit på väg men det får ta den tid det tar med sorgearbetet. Jag har iallafall planer- det ni ;)

Många ljus var tända i lördags på hennes 2-års dag <3

Julafton hemma hos oss med våra kära barn och våra mödrar. Skratt, mat, uppskattade julklappar och lite tårar även såklart. Sen var det skönt att få åka till Bjurs och glömma denna jul som inte givit mig nån frid eller fröjd direkt. Nyåret firades där, det brukar vara så. Jobbigt att komma hem igen till vardagen och allt som påminner om den. Tankarna lämnar mig aldrig men på något vis är det mer hanterbart när man kommer iväg. Snart är det dags för födelsedagar- min och lillfisens <3 vi sa att de kunde firas samtidigt. Inte för att jag nånsin jublat över min födelsedag men i år är det pest. Du skulle bli 2 år 2 dagar efter jag fyller. Det är snart 6 mån sen du lämnade jordelivet. Älskade, älskade, saknade, goaste unge!! Att sen veta att din mor lider gör det inte lättare. Mitt hjärta brast när denna status dök upp idag:

Ingen- någonsin ska behöva gå igenom det hon har genomlidit. Med en ängels tålamod tog hon dagarna som de kom. Det var tufft många ggr och jag ryckte in så gott jag kunde med hjälp av familjen. Hon hade ingen vid sin sida som hjälpte henne. Inte förrän mot slutet då vi fick assistenter värda sin vikt i guld. Hon har alltid kämpat tappert för denna tösabit och om nån tycker synd om henne för att hon fick ett sjukt barn ja då fräser hon som en kobra. När man vet att allt detta skedde helt i onödan ja då blir man in i själen en trött gammal gumma. Så förbannat onödigt! Det funkar inte att gräva ner sig i det, det ändrar inget men vart får man tag i Joe Labero?! Trolla henne frisk och tillbaka till oss så vi kan fira födelsedagar med dunder och brak!! Nu, tack.

Som väntat saknade jag lillfisen- som alltid men lite mer nu på julen. Dessutom dog en barndomsvän och min brors ex som även hon var en vän till mig. Detta år känns som ett dödens år och jag hoppas nästa bringar lycka. Att unga- ja, de var yngre än mig- dör är aldrig ok. Kommer aldrig glömma. Ni har satt spår <3

Så är det inte bara avsaknad av snön som gör att den rätta känslan inte infinner sig. Det är även en annan, mycket större saknad. Jag får en känsla av att denna jul kan bli en av dom tyngsta i mitt liv- och tro mig jag har haft tunga jular. Detta är tungt på ett helt annat vis. Det vi kan hoppas på är nåt tecken på att vår lilla saknade ger oss nåt tecken på att hon är med oss på julafton (jag vet att hon kommer vara det när vi alla är samlade- inte vill hon missa det). Det vore min bästa klapp. Det kommer vara tomt utan tomtenissan i soffhörnet och jag förstår att det blir "lättare med tiden" men just nu är det allt annat än lätt att glädjas åt julen. Vi åker till Bjurs sen och det blir skönt att lämna julen bakom sig, typ. Det kommer bli bra med alla oss på samma plats kan ju inget gå fel... Men... All I want for Christmas is you <3