På dagen som du slöt upp med de andra änglarna. Fortfarande ofattbart, obegripligt. Jag befinner mig i min bubbla, där ska jag tydligen vara. Otroligt att så lång tid gått, för mig står tiden still. Älskade barn kom tillbaka, vi gör vadsomhelst! Ja, det är egoistiskt av mig. Hon har det bra och jag vet ju att hon är med oss men jag vill snosa bebisnacke, "prutta" på mage och även få en kastkräka på hela mig, mysa i soffan... Det fattas mig så ända in i baljan. Jag var till kuratorn i onsdags, hon tycker jag ska gå ner i tid. Jag var envis (första gången, eller inte) och stod på mig- jag testar full tid. Hur länge då, frågade hon. Ja så länge jag orkar, blev mitt svar. Hon tyckte då att vi skulle vända på det och tänka som att om jag hade en vän i min situation- vad hade rådet till henne blivit... Jaja... Att det är så lätt att råda andra, lösa deras problem men inte sina egna. Inte så noga med mig liksom. Men hon sa att jag varit skör länge nu och vi ska undvika långtidssjukskrivning. Ja, valet är inte så svårt då. Hellre 50% ett tag än ligga som ett stök med "in i väggen diagnos" på ett par år kanske. Läkartid på mån! Idag begravs en klasskamrat och barndomskompis, jag skulle vilja vara där men det är inte läge. Jag mäktar inte med det. Jag vet att dom kommer få en jobbig, gräslig, fin och minnesvärd dag och kyrkan kommer bågna. Det kommer vara mycket folk. Stor kram till hans närmaste och det dom går igenom nu. Vi måste ju få in lite glädje också- går inte an att deppa ihop helt ju. Jag har gått ner 4kg sen semestern- den kan sätta spår. Gör plankan utmaningen och tänker liiite på vad jag äter. Att jag börjat jobba och cyklar kors och tvärs genom stan hjälper såklart till också. På helgerna får jag lösare tyglar, det är jag värd ;) Nu ska övervåningen dammsugas och jag duschas innan jag får slappa till.

Jag har jobbat 3 (!) ynka dagar och såg fram emot rutiner, att få nåt gjort och komma ut bland folk. Det jag får är dålig sömn, ångest och en känsla av att tåget kört över mig, backat tillbaka och kört över mig ännu en gång. Tur jag är ledig i helgen, tog semester imorgon och ledigt från skolan för bruttorna för en campinghelg i Kapellskär med dagskryssning på lör. Med goda vänner och några vi inte känner men det blir supertrevligt. Min man fixar med husvagnen och jag är ett stök. Somnade i bilen på väg hem från jobbet- bums i säng när vi kom hem. Vid 18.30 var det möte med Lovisas konfagrupp, vi blev lite sena... Jag går och hjälper mannen nu så jag får somna om igen ;)

igår. Lite som "ny på jobbet" med lösenord som gått ut pga längesen de användes (för jag hade ju såklart kommit ihåg dom om dom hade funkat...) Idag är det den 16e och vår lilla fisunge skulle blivit 1år och 8 mån :( Så ofattbart, jag tar det fortfarande inte till mig till fullo. Mötte en dam igår som nyss mist sin man. Hon frågade mig hur det är. Jag svarade henne att det är väl ungefär som med dig... Ja, som ett vakuum då sa hon. Mm, det är en himla bra beskrivning... Ett töcken, en bubbla man bara vill punktera för att allt ska bli som förut, fast bättre.

ska jag börja jobba igen. Närmare bestämt på tisdag. Jag behöver komma in i rutiner igen och kommer köra på full tid, funkar inte det så får jag backa tillbaka. Jag tror ju inte riktigt på att man bara dör och sen är borta- allt blir svart liksom... Så jag bad en tjej i en FB grupp att läsa av foton på lilla M. Hon vet inget från början och det jag fick tillbaka var förbluffande och så träffande. Det värmde mitt hjärta! Jag har fått på tok för många tecken från de mina på "andra sidan" för att vifta bort det som tillfälligheter. Även lilla M gör sig påmind vilket känns ljuvligt! Ni som tycker jag svamlar nu- tyck gärna det men racka inte ner på mig för det som är min verklighet- jag respekterar att ni tror annorlunda. Idag blir det att hämta mer betongalster som Malin fixar. Superfina! Middag med grannarna står också på schemat. BRB