Det, mina vänner är stort. Det har inte hänt på länge. Ser fram emot helgen som kommer. Träffa goda vänner i Bjurs och koppla av. Det ger mig distans till mitt "grubblande" och jag känner att jag blir starkare, sakta men säkert. Självklart kommer jag ha mina stunder, jag kommer aldrig glömma vår lilla och vissa dagar är jobbigare än andra. Denna jobbigaste tid på året kommer hamna bakom oss. Julen och 2-års dagen... Gräsligt, riktigt. Vi flydde ju till husvagnen på juldagen och 2-års dagen tillbringades hos Denise och Anton en stund med bildspel och minnen. Vi planerar även för sportlovet då vi åker upp, som det verkar, hela högen. Alla barn med respektive, hundar och hela tjofräset till Bjurs. Det blir supermysigt!! Jag har även en plan för mig själv att jag i februari ska försöka "få lite distans" till det som tynger mig. Det kommer inte bli lätt. Dels har det varit tungt länge- ofta väldigt mysigt och sån kärlek men det var ingen långvarig känsla. Det avbröts av andningsuppehåll, kramper, sjukhusbesök mm. En ständig oro i 2 år nu (jag var orolig även innan förlossningen men det går inte att jämföra med vad som blev). Man vänjer sig liksom vid att vara i det. Jag vet ju att Miranda inte vill att mommo håller på och nojar. Tankarna på Miranda dyker upp hela tiden och jag vill ju egentligen inte att det "försvinner" (det kommer det ju inte göra) men nu när de dyker upp så ligger såklart min oro hos Denise. Hur mår hon? Hon har Anton och jag måste sluta noja!! Det ska ske i februari. Tankar på Miranda ska vara kvar- oron ska bort!! Jag måste skärpa mig, så får det bli. Jag vet att jag kommit en bit på väg men det får ta den tid det tar med sorgearbetet. Jag har iallafall planer- det ni ;)

Många ljus var tända i lördags på hennes 2-års dag <3

Julafton hemma hos oss med våra kära barn och våra mödrar. Skratt, mat, uppskattade julklappar och lite tårar även såklart. Sen var det skönt att få åka till Bjurs och glömma denna jul som inte givit mig nån frid eller fröjd direkt. Nyåret firades där, det brukar vara så. Jobbigt att komma hem igen till vardagen och allt som påminner om den. Tankarna lämnar mig aldrig men på något vis är det mer hanterbart när man kommer iväg. Snart är det dags för födelsedagar- min och lillfisens <3 vi sa att de kunde firas samtidigt. Inte för att jag nånsin jublat över min födelsedag men i år är det pest. Du skulle bli 2 år 2 dagar efter jag fyller. Det är snart 6 mån sen du lämnade jordelivet. Älskade, älskade, saknade, goaste unge!! Att sen veta att din mor lider gör det inte lättare. Mitt hjärta brast när denna status dök upp idag:

Ingen- någonsin ska behöva gå igenom det hon har genomlidit. Med en ängels tålamod tog hon dagarna som de kom. Det var tufft många ggr och jag ryckte in så gott jag kunde med hjälp av familjen. Hon hade ingen vid sin sida som hjälpte henne. Inte förrän mot slutet då vi fick assistenter värda sin vikt i guld. Hon har alltid kämpat tappert för denna tösabit och om nån tycker synd om henne för att hon fick ett sjukt barn ja då fräser hon som en kobra. När man vet att allt detta skedde helt i onödan ja då blir man in i själen en trött gammal gumma. Så förbannat onödigt! Det funkar inte att gräva ner sig i det, det ändrar inget men vart får man tag i Joe Labero?! Trolla henne frisk och tillbaka till oss så vi kan fira födelsedagar med dunder och brak!! Nu, tack.