På dagen som du slöt upp med de andra änglarna. Fortfarande ofattbart, obegripligt. Jag befinner mig i min bubbla, där ska jag tydligen vara. Otroligt att så lång tid gått, för mig står tiden still. Älskade barn kom tillbaka, vi gör vadsomhelst! Ja, det är egoistiskt av mig. Hon har det bra och jag vet ju att hon är med oss men jag vill snosa bebisnacke, "prutta" på mage och även få en kastkräka på hela mig, mysa i soffan... Det fattas mig så ända in i baljan. Jag var till kuratorn i onsdags, hon tycker jag ska gå ner i tid. Jag var envis (första gången, eller inte) och stod på mig- jag testar full tid. Hur länge då, frågade hon. Ja så länge jag orkar, blev mitt svar. Hon tyckte då att vi skulle vända på det och tänka som att om jag hade en vän i min situation- vad hade rådet till henne blivit... Jaja... Att det är så lätt att råda andra, lösa deras problem men inte sina egna. Inte så noga med mig liksom. Men hon sa att jag varit skör länge nu och vi ska undvika långtidssjukskrivning. Ja, valet är inte så svårt då. Hellre 50% ett tag än ligga som ett stök med "in i väggen diagnos" på ett par år kanske. Läkartid på mån! Idag begravs en klasskamrat och barndomskompis, jag skulle vilja vara där men det är inte läge. Jag mäktar inte med det. Jag vet att dom kommer få en jobbig, gräslig, fin och minnesvärd dag och kyrkan kommer bågna. Det kommer vara mycket folk. Stor kram till hans närmaste och det dom går igenom nu. Vi måste ju få in lite glädje också- går inte an att deppa ihop helt ju. Jag har gått ner 4kg sen semestern- den kan sätta spår. Gör plankan utmaningen och tänker liiite på vad jag äter. Att jag börjat jobba och cyklar kors och tvärs genom stan hjälper såklart till också. På helgerna får jag lösare tyglar, det är jag värd ;) Nu ska övervåningen dammsugas och jag duschas innan jag får slappa till.