Är jag. Det känns så härligt att vi pumpas fulla med info av 2 kunniga och erfarna bruttor som VERKLIGEN vill hjälpa oss. För första gången känner jag att det inte bara är löst snack. "Jo men det måste vi fixa, klart vi hjälper er med detta- vi hör av oss" och så glöms det bort eller löften infrias inte. Där står vi som fågelholkar- gapandes utan att veta hur vi ska gå vidare. Ringer och pushar, utan märkbart resultat. Ingen hjälp för lilla M dyker upp. Vi är villrådiga och vilsna. Det är rena grekiskan i Holland (lite internt skämt) Vi har aldrig varit med om detta förut, ändå känns det som att vi ska veta. Information som är viktig kommer inte fram. En gång slutade lilla M att andas pga att infon inte kom fram förrän efteråt!!! Tänk om hon sovit i sin säng på natten?! Usch, jag vill inte tänka på det. Mycket info kommer för att vi frågar om den, eller långt efteråt när nåt redan inträffat. Ska det vara så? Det är ett litet liv dom laborerar med, alla dessa kockar till denna soppan. Huvudet vet inte vad arslet gör. Jag har hela tiden sagt, till läkare, sjukgymnaster, sköterskor, kuratorer mm att jag inte vill sitta bitter (lätt att bli ändå eftersom detta hade kunnat undvikas) på ålderns höst och veta att vi hade kunnat göra annorlunda, mer för lilla M för att hjälpa henne må så bra som möjligt och bli så bra som det bara går. Ingen fattar! Förrän nu- så känns det och om den känslan stämmer ja då tror jag tamej17 att jag blir religiös! Jag är så laddad på det här och taggad! HALLELUJAMOMENT!!!! <3 BRB