en massa tunga saker. Den tyngsta är nu kvar. Det känns liksom "skönt" efteråt. Som en liten lättnad- då var det gjort också... Liksom. Nog är det förunderligt att man fortfarande står på benen och inte har förvandlats till en geléklump. Men det är ju så finurligt att hjärnan tar inte in mer smärta än den kan hantera. Min verkar nått smärtgränsen för nu för jag känner att den är avstängd. Det är långt ifrån klart med allt och känslomässigt har jag inte kommit så långt. Kommer väl mer när allt är över och jag inte behöver rodda så mycket praktiska saker. Idag är min och makens 5-åriga bröllopsdag. Det lär vi fira. Våra liv, vi som är omkring, går ju trots allt vidare. Vi kommer dock aldrig glömma denna lilla unge som på många vis kändes som en vis gammal dam i bebiskropp. Älskade, saknade, ljuvliga Miranda. Om du visste vad du fattas oss. Föralltid din mormor <3 Igår var vi och lämnade saker du skulle "ha med dig". Njut nu av den frid din kropp äntligen fick och kom gärna och busa när du vill. Du är lika välkommen som alltid.