en massa tunga saker. Den tyngsta är nu kvar. Det känns liksom "skönt" efteråt. Som en liten lättnad- då var det gjort också... Liksom. Nog är det förunderligt att man fortfarande står på benen och inte har förvandlats till en geléklump. Men det är ju så finurligt att hjärnan tar inte in mer smärta än den kan hantera. Min verkar nått smärtgränsen för nu för jag känner att den är avstängd. Det är långt ifrån klart med allt och känslomässigt har jag inte kommit så långt. Kommer väl mer när allt är över och jag inte behöver rodda så mycket praktiska saker. Idag är min och makens 5-åriga bröllopsdag. Det lär vi fira. Våra liv, vi som är omkring, går ju trots allt vidare. Vi kommer dock aldrig glömma denna lilla unge som på många vis kändes som en vis gammal dam i bebiskropp. Älskade, saknade, ljuvliga Miranda. Om du visste vad du fattas oss. Föralltid din mormor <3 Igår var vi och lämnade saker du skulle "ha med dig". Njut nu av den frid din kropp äntligen fick och kom gärna och busa när du vill. Du är lika välkommen som alltid.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mirandas lillasyster alltså. Hon har temperament och humör. Om hon vill till sin mamma så ser hon minsann till att det sker! Slutar inte skrika (hysteriskt, som om man slagit henne) förräns hon är i sin mors eller fars trygga famn. Nu har vi haft m...

Är vi båda vad det verkar- ja rent av alla tre. Denise är ute och rider och jag får vara en liten stund med Amber innan jag vilar igen... Jag har för första gången fått ge liten mat. Hennes premiär med morotspuré även. Det var gott!! Lite gröt till "...

Försvann så tog hon även blogglusten med sig. Hon är i tankarna varje dag och hela tiden. Vissa dagar är fortfarande gråtiga, det är mer sällan nu. Idag var hennes lillasyster på besök och jag fick den stora äran att ha henne alldeles för mig själv...

I drömmarnas värld, fast det kändes så verkligt och som om jag ändå var vaken. Jag vaknade även till emellan, kollade på klockan och återgick till där vi var. Vår lilla älskade änglabebis var hos mig... Hon var jätteglad och skrattade, kramades och h...

Är det att vara mormor för andra gången. Denna skiljer sig markant på många vis. Inte bara pga att Amber skrek direkt (underbart) utan även att vi inte fått träffa underverket än (ja, jag längtar som en tok) för att lilla familjen har sagt ifrån å de...