Här är Miranda i magen, jag fick den stora äran att vara med på ultraljudet. Det är ju så ljuvligt att se hur det faktiskt växer ett liv där inne. Det är väl då man förstår, på riktigt, eller egentligen inte förrän det lilla livet är fött. Nån sorts försvarsmekanism det... 

Det var ett riktigt litet busfrö i magen, vi visste inte kön innan för hon var väl lite blyg   Hon ville heller inte att mormor skulle få känna dom riktiga sparkarna. Levde om ordentligt när jag hade mina tassar borta    när jag skulle känna så var det osäkert om jag hade en nervryckning i handen eller om det var fosterrörelser. Fick ett par puffar iallafall  En förmiddag kunde jag riktigt se hur Denises mage hade växt under natten. Helt galet  Hon hade haft ont i magen , sa hon men trott hon var hungrig...   Jag konstaterade att det var växtvärk i ett killevipp. Denise bodde hemma hos oss eftersom hon inte hade fått tag i egen lägenhet och inte heller var tillsammans med pappan till barnet.

På morgonen den 16/1 04.24 ringer min telefon. Jag ser att det är Denise och blir livrädd, hon var inte hemma när jag gick och lade mig och min första tanke var att hon kört i diket eller krockat. Klarvaken   hörde jag henne säga "Här ligger jag, en trappa ner med förvärkar" . Jag for ner från övervåningen och hjälpte henne packa och komma iväg. Hon fick skjuts av en kompis pga att Jimpa inte sovit nåt på natten så jag tyckte inte han var en lämplig chaufför. För att korta ner den historien en smula så.... Mot kvällen, ca 18.30 stod hon innanför dörren hemma igen. Höll sig för magen och grät. Jag frågade om det kändes som hon gjort 1000 situps. Hon nickade och gick in och lade sig. 10- 15 min senare grät hon fortfarande. Jag frågade hur det var fatt och hon talar om att hon fortfarande har värkar...   Då fick jag nåt fel, ringde upp förlossningen och läste lusen av henne som svarade. Dom skickade hem henne med Citodon och värkar! Som om hon hade tandvärk och bara värken var över så skulle allt lösa sig liksom... Hon hade då 10min mellan värkarna ca. Jag ringde barnets far och sade åt honom att komma till Grillby så fick vi plocka upp honom här. 5 min senare har Citodonen gått ur kroppen på Denise och hon får krystvärkar- jag får PANIK! Säger åt henne att gå ut till bilen, hon säger att hon inte ens kan stå... Blev till att ringa Uppsala igen och bråka lite till... Sen ringde jag ambulans. Fick prata med en som var helt tappad bakom en vagn först   Hon märkte min frustration och efter ett tag frågar hon om jag vill prata med en sköterska.... Trodde ju att det var det jag gjorde...   Han guidade mig och sade hur jag skulle göra, behövde lugna ner mig tyckte han.... Sen var det kommandon som: "Inte krysta, andas lugnt, jag skulle hämta handdukar... Hjälp!!   Han talade även om emellan varven vart ambulansen var och det gjorde mig lite lugnare- långt ifrån lugn dock. Det tog nog inte ens en kvart för dom att ta sig hit (Jimpa åkte upp och mötte dom vid kyrkan) men sen tog det säkert 40-50 min innan dom visste hur dom skulle få ut Denise ur det trånga rummet. Dom trodde hon skulle kunna gå. Det talade jag om för dom att jag inte trodde på... Hursomhelst, iväg kom dom till slut och sen i Ramstalund (ca 20 min resväg) föddes en liten  som (fick vi veta av pappan) inte andades. Jag tror jag nötte ut stengolvet i köket av mitt vankande. Det tog en evighet innan Jimpa (efter mina 20 frågor omdom inte kunde vara framme i Uppsala) sa att nu är dom nog där.  Vi kunde inte gärna ringa och störa om det fortfarande var krisigt så jag ringde förlossningen och fick prata med en barnmorska. När jag frågade hur det gått blev hon tyst en stund, sen sa hon " Du ska få prata med Denise" jag tänkte- vill jag det?   Denise berättade att det var en flicka. Jaja, men hur är det? sa jag. Hon visste inte mycket mer än att hon andades... Vi åkte upp mitt i natten, hade varit vakna nästan ett dygn. Fick fika 23.45 Kände att jag måste se själv. 2088g 45cm                      En tuff tid tar sin början. Miranda orkade inte andas själv för hon var omogen. Låg i respirator första dagarna. Njurarna fungerade inte som dom skulle så kateter sattes in när hon var 3 dagar gammal. Även av CPAP-en blev hon svullen eftersom det gick ner luft i magen. Det var jobbigt att se det lilla livet så. Vi visste inte om hon skulle orka. I den vevan fick vi även veta att hon ev hade en hjärnskada, att det fanns en infektion i ryggmärgen på henne och så även i moderkakan.   Vad det kunde ställa till med fick vi inte veta då .Alla värden var dock bra, och det gav oss hopp.Miranda sov hela tiden, vi tänkte att hon såklart vilade sig i form. Den 21/1 andades Miranda själv nästan hela dagen. Vilken lycka!   Den 24/1 låg Miranda och jollrade för sig själv när hennes föräldrar kom ner till henne på morgonen. Njurarna började fungera och Miranda kissade själv, att man kan glädjas så åt lite kiss... Magnetröntgen visade skuggor på hjärnbarken. Det- fick vi veta senare, kan leda till en Cerebral Pares CP- skada alltså. Om så sker, ja då tar vi det då. Vi har hela tiden sagt att vi inte ska ta ut nåt i förtid. Tills motsatsen är bevisad (dvs när diagnos ställs vid 3 års ålder) så är Miranda frisk. Åtminstone kan hon fortfarande repa sig. Om det visar sig att det blir en CP skada kommer vi älska henne lika mycket ändå och inte behandla henne på nåt annat vis än vi gör nu. Jag gör en lång historia kort.      3/2 börjar det pratas om permission. 4/2 var Miranda utan syrgasgrimman ett helt dygn. Det var jobbigt ibland men vår starka lilla tjej visade oss att hon kunde. 5/2 började andningsuppehållen    En riktig mardröm. Det värsta som kan ske är att ens barn dör i plötslig spädbarnsdöd, våran lilla "dog" uppemot 20 ggr/dag... Det var vidrigt! Hon fick svårare att återhämta sig och dippade fortare när det var som värst. Läkarna vill kolla om det finns nån muskelsjukdom... Miranda är helt sönderstucken och svullen av alla provtagningar. Bra att det kollas upp men det skär i mormorshjärtat. Andningsuppehållsperioden höll i sig ca en vecka. Den veckan var lång minsann. Hon slutade andas när hon låg på mitt bröst och kom inte igång fast jag gjorde mitt bästa, skiftade färg. Vit grå blå... Då kom sköterskan in och efter en stund, som kändes evighetslång så andades hon igen. 4/2 hade hon för första gången kläder på sig, vi tyckte hon såg så stor ut då. Strl 44   Den 1/3 kom dom äntligen hem till oss. Allt var förberett för en tid med bebis i huset. Så härligt för dom att få rå sig själva, sätta egna rutiner.     Jag tog Miranda varje morgon (få undantag) och det var urmysigt att få mata henne, massera med barnolja och stärkande mandarin olja, byta blöja och titta på nyhetsmorgon innan det var dags att gå till jobbet. Hon lindar mormor hårdare runt sitt lillfinger för varje dag  Miranda går upp för dåligt i vikt, dom tror att hon inte kommer bli så stor.  Hon är slemmig, sondmatas och har saturationsmätare som larmar om hon slutar andas. Slemmet framkallas av sonden, dom pratar om att operera in en peg på magen istället, så maten kommer direkt in där och hon kanske får lättare att öva upp sin sugförmåga.         Det kostar att vara mormor. Jag har inhandlat massor, vissa saker är fynd- andra rena rånet. Vi har ansökt om avlösning, med socialtjänstlagen i ryggen. Det har gått igenom nu och jag blir avlösare åt min dotter. Det innebär att jag går ner i tid på mitt jobb, tjänstledig, och går på timme hos LSS. Jag känner att jag vill göra allt jag kan för att hjälpa till och för att Miranda ska få bästa chans till återhämtning. Jag vill absolut inte sitta om nåt år och tänka- varför gjorde vi inte så, vi hade kunnat göra mer... Gör hellre "för mycket".  Ja, det var det för den här gången...