man hanterar "kriser" på mitt jobb. Var nyligen med när en man tog sitt sista andetag. Första gången för både mig och min kollega som var med. Anhöriga önskade att vi skulle vara kvar efter så det gjorde vi... När vi ringde för att få mer tid så möttes vi av stort motstånd och ingen förståelse alls. Vi skulle ringa upp igen för att meddela om vi kunde ta nästa besök. När vi ringde upp så fick vi frågan om hur han mådde. Jag talade om och då skulle alla våra besök tas bort... Jag sa att det är för sent nu, vi tar dom själva. Sen har vi inte hört nåt från våra chefer eller sköterskor- ingen har frågat hur vi mår, hur det känns, vad som hände... Nu mår varken jag eller min kollega dåligt. Det var ett lugnt insomnande och familjen var samlad. Känslosamt blev det men det blir det ju alltid för mig. Jag tyckte mycket om honom och kände mycket för hans nära. Idag tog jag upp det på mötet då vår chef hamnade på området... Hon hade världens chans att be om ursäkt och dra en vit lögn men valde att avbryta mig och börja prata om nåt annat, jag svarade med "jaså jag hade pratat klart?!" Avslutade med "jotack jag mår bra". Man är då inte så mån om att ta hand om sin personal. Jag är tacksam att jag fick vara med om detta, fick väldigt fin bekräftelse på att det vi gjort var värdefullt och att det betydde mycket att vi var där- av familjen. Det väger upp allt som folk som hamnat fel i tillvaron gjort. <3 BRB