Det, mina vänner är stort. Det har inte hänt på länge. Ser fram emot helgen som kommer. Träffa goda vänner i Bjurs och koppla av. Det ger mig distans till mitt "grubblande" och jag känner att jag blir starkare, sakta men säkert. Självklart kommer jag ha mina stunder, jag kommer aldrig glömma vår lilla och vissa dagar är jobbigare än andra. Denna jobbigaste tid på året kommer hamna bakom oss. Julen och 2-års dagen... Gräsligt, riktigt. Vi flydde ju till husvagnen på juldagen och 2-års dagen tillbringades hos Denise och Anton en stund med bildspel och minnen. Vi planerar även för sportlovet då vi åker upp, som det verkar, hela högen. Alla barn med respektive, hundar och hela tjofräset till Bjurs. Det blir supermysigt!! Jag har även en plan för mig själv att jag i februari ska försöka "få lite distans" till det som tynger mig. Det kommer inte bli lätt. Dels har det varit tungt länge- ofta väldigt mysigt och sån kärlek men det var ingen långvarig känsla. Det avbröts av andningsuppehåll, kramper, sjukhusbesök mm. En ständig oro i 2 år nu (jag var orolig även innan förlossningen men det går inte att jämföra med vad som blev). Man vänjer sig liksom vid att vara i det. Jag vet ju att Miranda inte vill att mommo håller på och nojar. Tankarna på Miranda dyker upp hela tiden och jag vill ju egentligen inte att det "försvinner" (det kommer det ju inte göra) men nu när de dyker upp så ligger såklart min oro hos Denise. Hur mår hon? Hon har Anton och jag måste sluta noja!! Det ska ske i februari. Tankar på Miranda ska vara kvar- oron ska bort!! Jag måste skärpa mig, så får det bli. Jag vet att jag kommit en bit på väg men det får ta den tid det tar med sorgearbetet. Jag har iallafall planer- det ni ;)

Många ljus var tända i lördags på hennes 2-års dag <3