Julafton hemma hos oss med våra kära barn och våra mödrar. Skratt, mat, uppskattade julklappar och lite tårar även såklart. Sen var det skönt att få åka till Bjurs och glömma denna jul som inte givit mig nån frid eller fröjd direkt. Nyåret firades där, det brukar vara så. Jobbigt att komma hem igen till vardagen och allt som påminner om den. Tankarna lämnar mig aldrig men på något vis är det mer hanterbart när man kommer iväg. Snart är det dags för födelsedagar- min och lillfisens <3 vi sa att de kunde firas samtidigt. Inte för att jag nånsin jublat över min födelsedag men i år är det pest. Du skulle bli 2 år 2 dagar efter jag fyller. Det är snart 6 mån sen du lämnade jordelivet. Älskade, älskade, saknade, goaste unge!! Att sen veta att din mor lider gör det inte lättare. Mitt hjärta brast när denna status dök upp idag:

Ingen- någonsin ska behöva gå igenom det hon har genomlidit. Med en ängels tålamod tog hon dagarna som de kom. Det var tufft många ggr och jag ryckte in så gott jag kunde med hjälp av familjen. Hon hade ingen vid sin sida som hjälpte henne. Inte förrän mot slutet då vi fick assistenter värda sin vikt i guld. Hon har alltid kämpat tappert för denna tösabit och om nån tycker synd om henne för att hon fick ett sjukt barn ja då fräser hon som en kobra. När man vet att allt detta skedde helt i onödan ja då blir man in i själen en trött gammal gumma. Så förbannat onödigt! Det funkar inte att gräva ner sig i det, det ändrar inget men vart får man tag i Joe Labero?! Trolla henne frisk och tillbaka till oss så vi kan fira födelsedagar med dunder och brak!! Nu, tack.